Mercerie Mullot

I Frankrike, fram till slutet av 1970-talet, fanns det "fantasisångare". Från Jean Constantin till Boby Lapointe, dessa artister hade talangen och intelligensen att göra sitt jobb på allvar, utan att någonsin ta sig själva på allvar. Benoit och Céline Reix är fantasifulla krögare. "Militär fantasy", först. Förvänta dig inte, på Mercerie Mullot, den minsta eftergift på produktens kvalitet eller färskhet, på precisionen i tillagningen eller kryddningen. I sin fickrestaurang, några steg från kryssningsfartygets brasserier Boulevard du Montparnasse, levererar Benoit solist, förstklassig mat. Men när vi sitter bakom den lilla L-formade baren är vi extatiska inför hantverket och enkelheten hos en makrillfilé, nästan levande, bara stelnad i lågan, serverad med några nya grönsaker och en yuzu-mandarinjuice, Benoit kommer att berätta svar och leende: "Oroa dig inte. Allt kommer att faktureras! » Vem säger att fantasy säger också en del av improvisation. Det måste finnas en karta någonstans. Men eftersom det förändras varje dag, beroende på årstiderna, marknaden och Benoîts inspirationer, blir det ganska naturligt att låta det hända. Om Benoit går till den "stötande versionen" avsmakningsmenyn kommer du att meddelas. Med sina Pocahontas-flätor, sitt leende på hjärtat och sin ständiga uppmärksamhet kommer Céline att se till att det som Benoit har lagat passar dig. Vinlistan är kort, exakt, odlad. Ingen obligatorisk vördnad för de stora märkena, inte heller självgodhet för de ungefärliga vinodlarna. Några käglor från Château Yvonne 2005, Jean-François Ganevat, Thomas Picot, Mathieu Baret, Stephan eller Stéphane Bernaudeaus atombomber. Och när du har sick-zaggat klart mellan de råa, färska och jodiserade pilgrimsmusslorna, de krispiga och mjuka sötbröden, för att glida mot det återbesökta (och redan klassiska) gasellhornet, är det inte ovanligt att Benoit trycker på volymen på sin lilla Marshal-högtalare att skicka ut Christophe, Lou Reed eller flamencogitarr från hans glada och galna spellista. Vi öppnar skjortkragarna. Vi förbrödrar oss mellan borden. Det är vinodlare som går förbi. Ledare som kommer som grannar eller som ber om asyl. Och vi såg några vilsna människor, på söndagen runt 16.00, börja dansa mellan borden och sa till sig själva att "vi borde försöka vara lyckliga, om så bara för att föregå med exempel" (Jacques Prévert ). Friends bistro? Bra restaurang? Vi vet inte riktigt längre. Förmodligen båda. Fantasy, vilket härligt projekt!